Jag facebookar sedan en tid tillbaka. Snabbt insåg jag att balansen mellan att vara privatperson och representant för min arbetsgivare snabbt suddades ut. Det fick mig att ifrågasätta min egen roll som offentlig person. Det finns ju dessutom tillfällen där politiker uttalat sig privat - men som snappats upp av journalister och sedan använts emot dem. Nu är jag ju ingen politiker, men i min vänlista finns alla arbetskollegorna, mina kunder, mina vänner och mina killar i innebandylaget som jag tränar. Så från uttryck som "fett nice" "hör av dig dumhuve" "till "ska vi parta ikväll bruden" "är du bakis idag" till "har du hört det senaste från kund xxx" så ska jag alltså hitta en balans. Not easy!

Till detta får jag en massa inbjudningar hit och dit till en hel del sidor. Det läggs upp kommentarer på mina bilder och i min logg.

Det råder ingen tvivel - Jag älskar detta livet. Det är underbart att sitta och "Lyssna" på vad andra i min omgivning gör. Vad som händer därute. Vänner jag inte har så mycket kontakt med visar mig plötsligt sin vardag och sina drömmar. Vilken ynnest. Och så mycket intressant jag får reda på. De byter jobb, blir ovänner, hittar nya kunder, ger mig massor med information som jag kan använda i mitt jobb.
Varje dag, varje minut, varje sekund.

Och jag jobbar som sjutton för att hinna administrera min egen, lyssna på mina 350 vänner, administrera företagets sidor på Facebook, Linkedin och så ska det twittras.

Mitt jobb är helt annorlunda idag än det var igår och fan vet hur det ser ut i morgon. Allt jag vet är att det är spännande och att Nuet är ett totalt förvirrat tillstånd.

Hoppas min hjärna hänger med i några år till.